ÄNTLIGEN VILLA

Dags att skriva veckans djupa blogg inlägg. Denna gången känner jag att jag måste skriva av mig lite om det här med att ha barn.

Jag vill börja med att tydliggöra att jag ÄLSKAR mitt barn. Jag kan bli förundrad över hur man kan bli mer och mer kär i denna lilla människa för var dag som går och hur man kan längta så mycket efter någon som man såg för bara några timmar sen? Jag älskar mitt barn, jag skulle göra allt för henne och hon är mitt allt. Därmed inte sagt att man då och då (oftast någongång varje dag) kan bli lite lätt frustrerad över gnäll, kink och annat mindre trevligt som kan hända i vardagen. Det är ju många gånger just vardagen som gör att vi blir sura, griniga och snöar in oss på alla måsten. Jag brukar säga till mig själv ibland att jag ska sluta med att känna mig tvungen att plocka och feja hemma och bli irriterad på Saga för att hon drar i mig och vill ha uppmärksamheten. Att istället FÖRST och FRÄMST bara vara med henne en stund när man kommer hem och leka, pyssla eller gå ut SEN kan jag ta itu med allt det där som man igentligen tycker är tråkigt som att tvätta. Att umgås med sitt barn är ju ändå något roligt så  varför suckar man? Nej, FÖRST umgås SEN diska!!!!! och jag har blivit bättre på att släppa alla måsten och njuta av stunden. Man ska värdesätta att man själv över huvudtaget haft/har möjlighten att kunna få barn. Alla kan inte det.

Ibland läser man eller hör om föräldrar som inte verkar tycka att barnen är det viktigaste utan de BARA suckar och klagar över sina barn. Inga varma ord eller känsloyttringar. Allt är bara jobbigt. Då undrar jag VARFÖR skaffar man barn då eller rättare sagt varför skaffar man FLER barn då. Innan man får sitt första barn är det ju lite svårt att veta vad det innebär men efter nr 1 har man ju ändå en aning om hur livet blev? Är det återigen något man skaffar för att man "SKA HA" barn för anses vara lycklig. Att ventulera sig och avreagera sig ibland inför vänner mm är ju nödvändigt men det finns gränser och man får aldrig låta sitt/sina barn känna sig oönskade. Tänker du de tankarna så håll dem för dig själv då ditt barn har inte själv valt att komma till världen

Jag tror stark på teorin att ett barn kommer när det kommer och väljer själv när det ska komma (förutsatt att det där kroppsliga mellan man och kvinna skett då förståss) men att planera för mycket är nog ingen idé. Man kan försöka skaffa barn men barnet/ödet/Gud väljer om det ska komma till världen. Förhoppningsvis föds det i ett hem där det får mycket kärlek och närhet och när det växer upp så känner det att Här är jag, jag är här för att mina föräldrar älskar MIG och ville att just jag skulle komma till världen!