ÄNTLIGEN VILLA

Idag är jag inte på humör. Jag är fruktansvärt  frustrerad, irriterad, orolig, besviken osv. Less rent ut sagt. Jag tycker synd om M som verkligen sliter ihjäl sig både hemma och på jobbet just nu. Jag blir frustrerad över att se alla projekt vi har och hur allt hänger på honom SJÄLV. Jag är rädd att han snart bara tappar all ork, energi och bara ligger hemma och stirrar iväggen.


Usch vad trist det är att känna så här men jag ORKAR fan inte gång på gång känna att folk trampar en!!!!!!!!!!!!!!!! Att M alltid ska tas förgiven och på ett sätt utnyttjas!!! Jag är så JÄVLA trött på vissa personer så jag kan spy just nu. Eller är det så att man bara ska kunna sparka, pissa och ta oss förgivet? Det känns så! iNte konstigt att min förmåga att lita på folk gång på gång dras ner i botten.
Ibland pratar vi faktiskt om att sälja, flytta och dra från allt. 
 Idag känns detta alternativ vädigt lockande!

..........fyller jag 30 år! Åldersnojja? ja lite! ålderskris? nepp. Hade jag varit singel och bott ensam i en liten lägenhet, varit arbetslös och utan utbildning DÅ hade jag nog krisat just nu. Inte för att det är fel på att var singel, bo i lägenhet, vara arbetslös eller inte ha en utbildning men kombinationen kan nog skapa lite ålderskris när man inser att man lämnar 20-nånting åldern.

Jag är trots allt nöjd med mitt liv. Jag har en man som jag älskar, ett underbart barn, ett hus jag trivs med, en bra utbildning och ett bra jobb. Jag kan inte säga att jag ÄLSKAR mitt jobb men jag tycker om det och jag jobbar med väldigt trevliga och bra människor som jag tycker om och bara det är ju faktiskt underbart :D Summa summarie så har jag inte så mycket att klaga på. Hade jag fått leva om mitt liv så hade jag nog inte gjort så mycket mer annorlunda (jo vissa dumma saker) men överlag så hade jag inte det bortsätt från två saker.

1. Jag skulle skaffat mitt första barn tidigare, nu var jag ju inte i den fasen tidigare (eftersom jag flyttade iväg för att läsa på högskola i 4-5år) men jag önskar att jag varit det eller att jag kombinerat studier och skaffa barn.....

2.Jag önskar jag valt en annanväg när det gäller vänner (nu pratar jag om högstadie eller framför allt Gymnasiet) Att jag valt andra vänner då som jag hade haft kvar idag. För jag saknar INTE de vännerna jag hade då (lång historia) men jag saknar det där fenoment med att ha sina vänner från förr.... hänger ni med. Jag har inte blivit bränd av killar men däremot av vänner vilket gör att jag har oerhört svårt att lita på vänner och folk jag umgås med. Det är svårt att släppa fasaden. Jag tror alltid att det finns en baksida och har svårt att tro att någon vill umgås med mig för att de vill det för att de tycker om mig.... detta är ju ett resultat av hur jag blivit behandlad av vänner förr och även för inte så länge sen.